Turkiet är ett märkligt land. Att den islamistiska turkiska staten (då del av dett Ottomanska riket) haft ihjäl en miljon armenier i ett folkmord mellan 1915 och 1917 är idag olagligt att erkänna i Turkiet. Ett folkmord som däremot är lagligt att erkänna - ja till och med så angeläget att belysa så att statlig TV i Turkiet sänt en dokumentärfilm om det - är det folkmord den svenska staten utfört mot romer och samer så sent som under 1980-talet! (sic!)

Innan jag kommer till de bakomliggande orsakerna till denna besynnerliga dokumentär tänkte jag ta upp ett annat aktuellt agerande av den Turkiska staten. I november hölls allmäna val i Nederländerna. Ali Alaybeyoglu, rådgivare till Turkiets “religionsminister”, skickade ett brev till 200 000 turkar bosatta i Nederländerna, där han uppmanade dem att rösta på den vänsterliberala kandidaten “Fatma Koser Kaya”.

“Vi inser alla att ingen kan representera turkar bättre än turkar själva. Den turkiska minoriteten är hotad av assimilation. Om vi inte enar oss och röstar på en gemensam kandidat kommer vårt ställning förvärras i framtiden.”

…skriver Alaybeyoglu i brevet. I valet gjorde Koser Kaya succé med sina 35 000 personkryss och kom in i parlamentet - trots att hon stod på sjätteplats på valsedeln och hennes parti enbart fick tre mandat. I brevet anklagas ett av de konkurrerande nederländska partierna för att “värdera djur högre än turkar” och ett annat som att de “förbereder ett nytt korståg”. En turkisk lobbygrupp i nederländerna drev en kampanj under valet riktad mot landets turkiska minoritet, där man uppmanades att inte rösta på något parti som “erkänner folkmordet på armenier”.

En tredje sak jag vill ta upp innan det är dags för att spekulera i den turkiska statens avsikter är Turkiets inställning till EU. Det var inte länge sedan de mer traditionella (islamistiska) partierna i Turkiet var motståndare till EU. Retoriken gick ut på att ett EU-medlemskap riskerade försvaga islam och den turkiska nationen. Men så plötsligt gjorde dessa partier en helomvändning och blev väldigt positiva till ett EU-medlemskap. Partier som förut, och fortfarande, värnar det islamska samhället och den turkiska nationen har nu alltså funnit att EU på något sätt kan gynna dem i deras syften.

Vi kan alltså konstatera att Turkiet finner ett intresse i att utmåla Sverige som inhumant och Nederländerna som turk-fientligt. Ett Turkiet som försöker påverka sina landsmän i Europa att rösta på “etniska turkar” och motverka assimilation in i de Europeiska samhällena. Samtidigt finner man ett intresse i öppna gränser mot Europa. Detta medan de Europeiska folken har en ständigt sjukande nativitet. Bara i nästa generation kommer t ex andelen tyskar vara nästan halverad och det ser inte mycket bättre ut för italienare. Inget land i Europa har ens en tillräckligt hög nativitet för att bibehålla sin egen befolkningsmängd. Samtidigt har Turkiet, som har en större folkmängd än något europeiskt land, en hög nativitet. Vad kan man dra för slutsatser av detta? Vad blir effekterna?

Att det finns en bred islamisk rörelse som på ett eller annat sätt vill erövra Europa (och världen) torde, efter 1000 års försök från den muslimska världen, vara vedertaget. Finns denna vilja i Turkiet? Säkerligen. Frågan är bara hur omfattande denna ambition är. Om man talar i termer av ett demografiskt “övertagande” av Europa är inte det mest relevanta vad Turkiets, eller något annat muslimskt lands, regering har för ambitioner. Det relevanta är om den kraftigt växande muslimska minoriteten i Europa vill åstadkomma något i egenskap av särgrupp. Och i sådana fall vad?

I Sverige genomförs inte opinionsundersökningar bland våra minoriteter för att ta reda på vad de har för syn på det svenska och västerländska samhället. Däremot har denna typ av undersökningar genomförts i bl a Danmark, Storbritannien och Belgien. I samtliga undersökningar har resultaten varit minst sagt oroväckande. T ex vill 40% av Storbritanniens muslimer införa sharialagar - lika många som är emot det.

Jag kommer inte avsluta ämnet i denna bloggpost. Slutsatsen kommer nämligen svara på huruvida det finns en kollektiv ambition inom den kraftigt växande muslimska minoriteten i Europa - och i sådana fall vad denna ambition är. Detta kan jag tyvärr inte svara på idag och jag är rädd för att den dagen jag har svaret kommer det finnas mycket vi svenskar, nordbor och européer kommer vilja ha ogjort…

En video ni måste se i ämnet (tack Kent för tipset)

Även Kulturrevolution bloggar i ämnet.